Fredag..
Nae denna vecka har inte varit min vecka. Varit trött, grinig och less och gråtit för ingenting. Kommer väl ha såna veckort nu förtiden. Känns som jag skulle behöva tala ut med någon som inte känner mig men jag orkar bara inte sitta och prata med en kurator på skolan... Kanske var skönt i början att prata ut men nu då?
Jag sitter bara och tänker tillbaka. Allt va så bra förr allt va så underbart jag hade inget att klaga på.. Men nu är allt så tomt. Ska inte klaga nu heller för jag har en underbar kille, vänner och familj. Men det kommer ändå kännas så tomt.. Hatar denna känsla man har inom sig.. Man känner sig så ensam ibland att man vet som inte vars man ska vända sig.. Man sitter bara och kolla i väggen och vad hjälper det. Jag mår skit dåligt men jag vill inte visa det för jag är den glada och spraliga tjejen egentligen..
Men en del av mig for när pappa gick bort och den delen kommer nog aldrig komma tillbaka just för att jag aldrig kommer att acceptera att pappa har gått bort.
Jag vågar inte ens gå till hans grav.. Ingen kan förstå hur tung den känslan är att inte våga gå till sin egens pappas grav. Jag har inte varit där sen julafton och före det var det säkert 2- 3 månader sen.. Det vara bara några månader sen han gick bort.. Men jag ser han framför mig varje dag, där jag står vid sängen på sjukhuset och håller i hans varm,kalla hand. Ser framför mig när han tar sina sista andetag och sen bara blir tyst.. Jag bara stog där helt tyst och kollade. Jag fattade inget.. Är han död? är det över nu? har jag förlorat min pappa?
Sen efter en stund förstod jag att de var verkligen över. Det är min egen älskade pappa som ligger framför en helt tyst och blek. Att han är borta och kommer aldrig komma tillbaka igen..
Jag är så trött i kroppen jag är så slut att det finns inte. Jag saknar han så jävla mycket.
Under den tiden han blev sämre klarade jag inte ens av att vara hemma. Om jag var hemma satt jag inne i mitt rum.
Han va så smal, de var bara ben kvar typ.. Jag led verkligen under den tiden. Jag klarade bara inte av att se han sjuk. Det fanns inte i mina ögon.. Veckan innan han gick bort var hela familjen samlad. Vi satt och såg på filmerna från där jag och mina syskon var små. Var nog bra att få minnas den tiden när man var liten och pappa jämt fannas där.. Som han gjorde under hela sitt liv..
Min älskade pappa blev bara 61år.. De är ingen ålder han hade ju många år framför sig.
Jag förlorade min pappa 2009 året jag fyllde 18 år och året han fyllde 61år, den sista födelsedagen vi fick tillsammans. Kommer kännas så tomt iår att det är bara jag som får presenter och tårta. Nu måste man gå till graven isället och gratta dig där. Den 9 juli..
Kanske berättat detta om och om igen men det känns skönt att skriva ut hära ibland.
Saknaden är enorm..
Älskar dig pappa <3
Jag sitter bara och tänker tillbaka. Allt va så bra förr allt va så underbart jag hade inget att klaga på.. Men nu är allt så tomt. Ska inte klaga nu heller för jag har en underbar kille, vänner och familj. Men det kommer ändå kännas så tomt.. Hatar denna känsla man har inom sig.. Man känner sig så ensam ibland att man vet som inte vars man ska vända sig.. Man sitter bara och kolla i väggen och vad hjälper det. Jag mår skit dåligt men jag vill inte visa det för jag är den glada och spraliga tjejen egentligen..
Men en del av mig for när pappa gick bort och den delen kommer nog aldrig komma tillbaka just för att jag aldrig kommer att acceptera att pappa har gått bort.
Jag vågar inte ens gå till hans grav.. Ingen kan förstå hur tung den känslan är att inte våga gå till sin egens pappas grav. Jag har inte varit där sen julafton och före det var det säkert 2- 3 månader sen.. Det vara bara några månader sen han gick bort.. Men jag ser han framför mig varje dag, där jag står vid sängen på sjukhuset och håller i hans varm,kalla hand. Ser framför mig när han tar sina sista andetag och sen bara blir tyst.. Jag bara stog där helt tyst och kollade. Jag fattade inget.. Är han död? är det över nu? har jag förlorat min pappa?
Sen efter en stund förstod jag att de var verkligen över. Det är min egen älskade pappa som ligger framför en helt tyst och blek. Att han är borta och kommer aldrig komma tillbaka igen..
Jag är så trött i kroppen jag är så slut att det finns inte. Jag saknar han så jävla mycket.
Under den tiden han blev sämre klarade jag inte ens av att vara hemma. Om jag var hemma satt jag inne i mitt rum.
Han va så smal, de var bara ben kvar typ.. Jag led verkligen under den tiden. Jag klarade bara inte av att se han sjuk. Det fanns inte i mina ögon.. Veckan innan han gick bort var hela familjen samlad. Vi satt och såg på filmerna från där jag och mina syskon var små. Var nog bra att få minnas den tiden när man var liten och pappa jämt fannas där.. Som han gjorde under hela sitt liv..
Min älskade pappa blev bara 61år.. De är ingen ålder han hade ju många år framför sig.
Jag förlorade min pappa 2009 året jag fyllde 18 år och året han fyllde 61år, den sista födelsedagen vi fick tillsammans. Kommer kännas så tomt iår att det är bara jag som får presenter och tårta. Nu måste man gå till graven isället och gratta dig där. Den 9 juli..
Kanske berättat detta om och om igen men det känns skönt att skriva ut hära ibland.
Saknaden är enorm..
Älskar dig pappa <3
Kommentarer
Postat av: annaa
<3
Trackback
