Fredag.
Fredagen började ju bra, jag och Marcus försovde oss och de roliga var att vi var i missen med. Så det var bara att snöra på sig kläderna och flyga in i bilen. Men det gick de med. Sen var det bara kämpa på i skolan. Efter skolan for jag och gjorde en synundersökning som tur va hade inte min syn ändrats så mycket, tror det inte hade ändrats alls. Så de blev jag glad över. Så nu ska jag beställa linser på den styrkan så kanske man ser något.. :P
Sen när jag kom hem så pratade jag lite med mammi och drack en koppkaffe. Efter det tog jag mina pudlar och började gå mot polaris. Kul att ens min underbara kille känner igen mig och kör vidare sen får man ett sms och då frågade han om det var jag? haha. Han är blind men underbar.
Sen så vände allt och jag är förbannnad och jävligt less på att personer kan bete sig så JÄVLA barnsligt över en liten jävla sak. Sånt gör mig väldigt arg, det då min ilska kommer. Efter pappas bortgång har jag väldigt lätt att bli arg det är så jag visar på ett sätt att jag mår dåligt. Blir jag arg så är jag det ett bra tag. Tack och lov att man har en mamma som kan lugna ner mig. Men jag är arg för att pappa gick bort, jag är arg för att han som kämpat så hårt för sin cancer inte klarade sig.. Därför blir jag så jävla sur att man ska behöva bete sig som ett jävla barn över en liten jävla sak.
Skakar av ilska just nu...
Detta låter säkert jävligt fjantigt. Men jag mår bättre av att he ut ilskan hära i bloggen än på någon annan.
Ska snart iväg och hämta Akilles han lär nog göra mig på bättre humör igen. Det går ju inte vara sur när han tittar på en med sina söta valp ögon..
Nae ska fara och köpa lite färg, ska mixtra lite med håret ikväll hade jag tänkt. Får hoppas att det blir bra för jag hade tänkt färga det själv :O. Men det blir det nog. Hade tänkt he mörkbrun i underhåret och en ljusare brun i resten. Blir nog bra :)
Läste även i en tidning om hur en tjej förlorade sin pappa när hon var 17år i cancer, hon skrev att han som skulle stå där med plakatet när jag tog studeten.
Var som skönt att läsa hur hon hade bearbetat sin sorg, kan ju vare en hjälp på traven för mig. Men jag som tänkte samma som hon att min pappa skulle också stå där på min student. Tror jag ska börja skriva på en sida som min kurator tipsade mig om. Skulle vara skönt att prata ut med någon som varit med om samma sorg.
Istället för att prata med en kurator eller tynga ner sina vänner med sitt gråtande.
För det är så jag känner, jag vill inte att minna vänner ska se mig lessen. Jag vill att dom ska se den glada och spraliga Thea. Jag är ju såklart super glad att ha så underbara vänner som finns där för mig och kommer alltid göra det med.
Men det känns jobbigt att tynga ner sin sorg på andra. Så är det bara. En del av mig lär väl acceptera pappas bortgång och den andra delen av mig kommer aldrig att göra det.
Jag kommer aldrig komma över det som hänt, aldrig och ingen kan tvinga mig eller försöka göra det.
Sorgen är inte något man heller kan bearbeta själv utan man behöver sin familj, vänner och kille som hjälp. Är man själv så är man inte lika stark. Så tänker då jag.
Att skriva ner sina tankar hära gör att jag mår lite bättre. Visst att andra kan läsa detta, men vadå det kan lika gärna vara till någon hjälp..
Jag är stark men jag faller lika lätt ihop.
21 septemer 2009
Du lever än kvar i våra hjärtan älskade pappa <3
Hade <3
