Tisdag
Tankarna bara kommer och går och jag blir bara tokigare av det.
Är less att må dåligt och inte kunna känna den där lyckan man en gång i tiden hade. visst jag är lycklig som har en sån underbar familj, kille och vänner. Men vad gör det nu, jag mår ändå dåligt och nu är det bara värre.
Tänk dig tanken att inte ens kunna se på ens egen älskade pappa.
Jag kan bara inte de längre jag orka inte se han såhära nå mer, men jag försöker bita ihop och hålla tårarna borta. Men det är inte så lätt för pappa finns alltid där i skallen.
Tänk om han dör, tänk om han lämnar oss snart.
Det jobbiga med det hela är att vi vet ingenting, hur länge han har kvar eller om medicinen hjälper.
Vi vet bara inget, det gör det hela jobbigare.
Det kändes så lätt i början att försöka leva livet som tidigare men det går inte när ens pappa inte ens orka gå längre. Han orkar inget. Jag orkar inte ens prata med han. Man vet inte ens hur man ska bete sig.
Ena dagen är man skit glad och sen vänder det bara och man slutar aldrig att gråta.
Det gör så jävla ont att leva såhära.
Jag bara hoppas på att allt ska bli som förr.
Men visst tumören har börjat att gå ner, men då fick jag veta idag att han har börjat bli gul igen och då får han inte äta den medicinen som ska hjälpa mot tumören. Fattar inte hur han orkar vara så stark efter allt han fått höra.
Det är bara skin och ben kvar på hans kropp.
Kan bara säga utan mina syskon, mamma, sussi, annica och Marcus skulle jag aldrig klara av det hära.
Ni betyder mest av allt för mig och hjälpt mig så mycket.
Pappa jag älskar dig väldigt mycket och är inte redo att förlora dig än <3
Du är älskad av oss alla och vi tror på dig
Ge inte upp
